En hallonbåtsflyktings tio traumatiska Sverigeår, del 2: Mitt halvår på Örebro universitets ”Grants Office”
Sommarvärmen är som mest tryckande när jag en dag i augusti år 2022 tar in på ett budgethotell i centrala Örebro. Nästa morgon ska jag till universitetet på en andra arbetsintervju för ett jobb som forskningsrådgivare inom humaniora och samhällsvetenskap. Mitt CV är som klippt och skuret för tjänsten. Jag har flera år av humanistisk forskning bakom mig, och stor erfarenhet av att söka såväl nationella som internationella forskningsstipendier. Ändå är det något som känns fel. På morgonen får jag ett återfall av social fobi, vilket jag sällan drabbas av numera. Jag börjar svettas ymnigt, och när jag sitter i Entréhusets aula och väntar på att kallas in till intervjun uppstår stora blöta fläckar under armhålorna på min skjorta. Strax innan mötet inleds går jag därför in på toaletten och byter skjorta. Där gör jag mitt bästa för att stämma flödet genom att klämma in några toalettpappersbitar under armarna, men det hjälper föga. Fläckarna återuppstår snart.
Vid själva intervjun förstår jag snabbt orsaken till min dåliga magkänsla. Grants Offices avdelningschef, en storvuxen man i femtioårsåldern med slö blick, visar sig fullständigt ointresserad av mötet. Genom hela tillställningen sitter han bara och knappar på sin telefon, och speciellt ihärdigt stirrar han på den när det är dags för mig att svara på frågor. Dessa ställs också närmast av de två andra personerna på plats: enhetschefen, en ljushyllt dam som i likhet med mig är i fyrtioårsåldern, samt en representant för Human Resources. Även den sistnämnda kvinnan verkar högst skeptiskt inställd till mig. I ett skede ställer hon mig frågan ”tror du inte att du redan skulle ha fått en fast anställning här i Sverige, om du bara varit en lite bättre person?”. Spörsmålet gör mig helt paff, och det enda jag lyckas stamma fram till svar är att det nog närmast varit institutionernas dåliga ekonomi som ställt hinder i min väg.
I det här skedet förstår jag överhuvudtaget inte varför jag ens kallats till intervjun. För visst liknar den närmast en rättegång. Endast den sista delen av mötet känns någorlunda professionellt genomförd. Här ges jag i uppgift att på engelska ge feedback på en forskningsansökan. I och med att jag nogsamt läst in mig på texten klarar jag av att kommentera den, trots att jag i detta skede är helt genomdränkt av svett, och helst av allt skulle befinna mig på andra sidan universum, eller åtminstone i ett annat land.
När jag kommer hem till min fru och mina barn i mitt hemland Finland, meddelar jag dem direkt min avsikt att dra tillbaka min ansökan. Under tiden har jag nämligen fått ett erbjudande om en tvåårig forskartjänst i mitt hemland. Min fru övertalar mig ändå att även vänta ut beskedet från Örebro. Någon vecka senare ringer sedan enhetschefen. Till min stora häpnad erbjuder hon mig jobbet som forskningsrådgivare, och eftersom jag har två små barn och tjänsten är fast, tackar jag utan vidare ja. Det finns en klausul om en inledande sex månaders provanställning, men min far har försäkrat mig att dessa i samband med statliga anställningar utgörs av rena formaliteter.
Ändå återkommer min oroskänsla så fort jag träder in på kontoret min första arbetsdag i oktober. Tillsammans med mig börjar nämligen en kvinnlig forskningsrådgivare. De har alltså samtidigt anställt två nya forskningsrådgivare, vilket ju innebär massivt höjda lönekostnader. Kan det verkligen finnas budgetutrymme för det? Att min oro återigen är befogad visar sig snart. Tjänstetelefonen jag tilldelas är nämligen av så gammal modell, att den inte längre stöds av varumärket, och går följaktligen inte överhuvudtaget att använda. De båda cheferna uttrycker också upprepade gånger sin oro över institutionens dåliga ekonomi, och avdelningschefen nämner i ett skede att det finns ett omfattande ”budgethål”, vilket han ”helt enkelt hoppas kommer att täppas till”.
Emellertid låter jag mig inte nedslås av denna inledande ovisshet, utan kavlar i stället upp ärmarna för att ta mig an mitt jobb. Eftersom jag har betydande tidigare erfarenhet av att själv skriva forskningsansökningar, men något mindre av den teori som ligger till grund för att skapa en konkurrenskraftig ansökan, börjar jag med att nogsamt läsa in mig på den forskningslitteratur i ämnet som står att finna. Innehållet i dessa handböcker utnyttjar jag sedan för att skapa en rad presentationer till de ansökningsseminarier för universitetets forskare, vilka jag getts i uppgift att arrangera. Att jag lyckas med min uppgift bekräftas av positiv feedback från forskarna själva. Mina kollegor börjar också snart göra bruk av mitt material i sina egna presentationer.
Mindre gehör får mina insatser emellertid från enhetschefens sida. Hon gör det istället snabbt till vana att springa in på mitt rum utan att knacka, två sekunder efter att hon skickat mig ett mail, detta för att stämma av hur snabbt jag får upp hennes meddelande på min dator. Att man faktiskt kan behöva koncentrera sig på sitt jobb, och att det arbetet kan innefatta en hel del ostörd läsning, verkar vara en helt främmande tanke för henne. Istället understryker hon jämt och ständigt behovet av att alla medarbetare hela tiden är ”tillgängliga”. Detta krav gäller dock enbart några anställda, andra personer jobbar så gott som uteslutande på distans, eller tillåts sitta ostörda på sina rum.
Ganska snart blir det också uppenbart att hon är en typ av chef som behöver en hackkyckling. Att jag utvalts för denna roll framkommer i samband med publiceringen av ett av institutionens nyhetsbrev; Grants Offices månatliga ”major happening”. Det som händer är att några länkar till en sektion i nyhetsbrevet saknas. Den dagen har jag ett möte med en forskare på morgonen, och anländer därför till arbetsplatsen först kring halv tio på förmiddagen. Där möts jag av en fullkomligt ursinnig enhetschef, som med rödflammande ansikte beordrar mig att genast ställa till rätta missdådet. Emellertid visar det sig att det är en av mina kvinnliga kollegor som är skyldig till misstaget. Enhetschefens ilska falnar då snabbt, och verksamhetsutvecklaren med ansvar för publicering av brevet får istället själv lägga till de länkar som saknas. Hur som helst tar jag mig igenom höstterminen, och den får också en trevlig avslutning i och med att avdelningschefen strax innan jul berömmer min hittillsvarande arbetsinsats.
Efter juluppehållet börjar ändå den mest arbetsintensiva delen av jobbet som forskningsrådgivare. Det är i februari och mars månader som de flesta stora forskningsfinansiärer har sina deadlines, och jag får nu motta en stadig ström av ansökningar som jag ombes förbättra. Jag gör mitt bästa för att hinna med allting på utsatt tid, men för att lyckas med det, tvingas jag jobba fram till sex på kvällen varje vardag, och därtill ta veckosluten till hjälp. Samtidigt fortsätter också de seminarier som jag började ge på hösten, och i februari ges jag därtill av avdelningschefen i uppgift att arrangera ytterligare två seminarier. Även universitetets rektor (som för övrigt tycker det är roligt att referera till mitt hemland som "östra rikshalvan") drar sitt strå till stacken genom att upprepade gånger be mig ta fram statistik om externa medel som tilldelats universitetet. Jag gör allt jag ombes, men arbetsbördan är avsevärd. För att få en kort stund av vila, och för att kunna besöka min familj, ber jag därför mina chefer om semester i februari, men nekas.
I slutet av februari har jag också ett möte med min enhetschef, i samband med vilken jag får motta min första negativa feedback. Enhetschefen uttrycker nu sitt missnöje med att jag, trots att jag svarar snabbt och fint på mail, inte alla gånger är tillräckligt snabb med att tilldela henne min uppmärksamhet när hon stiger in på mitt rum. Härmed avslutas mötet, men en vecka senare kallas jag av mina chefer in till ett nytt möte, som ska äga rum följande dag. Detta möte ges titeln ”möte om provanställning”, och jag anar förstås genast oråd. Mycket riktigt meddelas jag också nu att man fattat ett beslut om att min provanställning inte kommer att övergå i en fast anställning. Detta beslut meddelar man mig alltså utan någon som helst förvarning. I och med det tvingas jag också söka om arbetslöshetsersättning för att min familj ska överleva.
Det jag framför allt upplever i denna situation är en kränkning av mitt människovärde, samt ett fullständigt negligerande av min familjs välmående. Jag känner också att här finns en total otacksamhet vad gäller den arbetsinsats jag gjort vid Örebro universitet. Att få forskningsfinansiering är i nuläget oerhört svårt, och jag har i sex månader lagt ner största delen av min tid och energi på att förbättra Örebro universitets möjligheter att stå sig i denna stenhårda konkurrens. För detta ändamål har jag utarbetat och arrangerat en rad seminarier, samt läst och kommenterat ett femtiotal forskningsansökningar. Allt jag gjort har jag också fått positiv feedback på.
Om ni önskar stöda mig och min familj i denna svåra situation, kan ni exempelvis göra det genom att beställa min roman, som kan köpas här: