Wannabe maratonträning och Justin Marozzis Tamerlane
Maratonträning
Helsinki City Marathon (42.195 meter löpning (eller, i mitt fall, krypning)) står inför dörren. I år ordnas Helsingfors maraton lördagen den 13.8 kl. 15.00 och jag befinner mig just nu mitt i min sista (för mig) hårda träningsfas inför den här ”självmordsdistansen” (vilken jag är medveten om att jag under inga omständigheter borde ta mig an igen). Så här såg det ut träningsmässigt förra veckan:
Måndag: morgon: 10km lätt löpning, kväll: 3x4 km i 3.50 (min/km) tempo på bana
Tisdag: morgon: 10 km lätt löpning, kväll: 5 km lätt löpning med 4x100m spurter i slutet.
Onsdag: 10 km lätt löpning + 6000 m + 4000 m + 2000 m skierg stakmaskin i 1.55-2.00 min/500 m tempo + 5 km lätt löpning
Torsdag: vila
Fredag: morgon: 10 km lätt löpning, kväll: 5 km lätt löpning med slut”spurt”
Lördag: 28 km löpning med sista 14 km i 4.10-4.15 (min/km) tempo
Söndag: 10 km lätt löpning + 500 m + 1000 m + 2000 m + 1000 m + 500 m skierg stakmaskin i 1.45-1.50 min/500 m tempo + tyngdlyftning + 5 km lätt löpning.
Ovanstående utgör uppenbarligen ett klockrent exempel på ”wannabemaratonträning”. Om Wilson Kipsang (världens för tillfället bästa maratonlöpare) skulle ta sig en titt på det här schemat, skulle han högst antagligen inte ens bevärdiga det med ett skratt (möjligtvis skulle han dock undra vad en skierg är…). Veckan innehåller bara lite dryga 100 löpkilometrar, intervallerna är få och långsamma och långpasset kan inte beskrivas som något annat än ett dåligt skämt. Men kanske är det här (och resten av veckorna…) tillräcklig för att ta mig ner på en tid kring 2.50 i Helsingfors nästa månad (förvisso även det ett dåligt skämt, men en topprestation för mig).
I själva verket var de fysiskt och (därmed även psykiskt) tunga träningarna här egentligen bara två: onsdagens uppdelade skierg ”stakdistanspass” och lördagens långpass:
För det första vet alla som tränat på en skierg att man egentligen inte borde göra något annat än intervaller på den här ”helvetesmaskinen” (och även det sparsamt). Allt annat är vansinne och psykiskt självmord. Men de längre stakpassen genomför jag för att försöka lära mig att ställa mig över smärtan. Självplågeriet uppfyller alltså ett syfte (i bästa fall, kanske).
För det andra var det som gjorde lördagens långpass tungt varken farten eller distansen (jag kan och har sprungit mycket längre och snabbare än så här). Men upprätthållandet av ”avslappnad halvfart” en längre sträcka tär på det mentala. Ja, helst vill man ju fylla lungorna med luft och ta i ”allt man har”, eller bara mysa på i sitt ”gubbtempo”. Det är bara det att (tror jag) på ett maraton måste man (åtminstone om man som jag helt saknar naturlig uthållighet) ha något att falla tillbaka på efter att man, vid 5 (God, NOOOOO!), 25 eller 35 kilometer (man kan ju alltid hoppas på det senare), tvingats släppa det där ”hedervärda” 3.50 (min/km) tempot. Annars går det sådär som det gick för mig i St. Petersburg senast det begav sig (stapplar gråtande i mål på usla 3.12, aggressivt påhejad och framåtknuffad av lokala vodkaalkisar som inte kan tåla åsynen av ens förnedring (okej, ja, det var gassande sol och varmt också)).
Veckans övriga träning var sen nog bara ett nöje. Svepande ”lång”intervaller i maraton”fart” (3.50 min/km) känns ingenstans om man fått tillräckligt med återhämtning/lugn distans däremellan. Och den lugna distansen i sig, alltså den klassiska joggen, är ju inget annat än meditation och psykofysisk återhämtning. Jag har sällan på mig GPS-klocka när jag är ute och joggar, men beroende på återhämtningsfas rör sig tempot på dessa pass mellan 6.00 och 4.20 (min/km). (Om jag inte skulle ha fått för mig att jag ska pröva ”springa” ett maraton igen (ja, jag vet, det ÄR sanslöst dumt!), skulle jag antagligen ha ett ännu mer polariserat upplägg i min löpträning för tillfället. Tre återhämtande/lugna kortare distanspass och sen ett all-in intervall/fartpass/alternativt lugnare långpass. Sen skulle man kunna börja pressa sina tider på 5 km och 10 km, eller försöka i varje fall, inbillar jag mig…).
Så varför ska jag gå och göra bort mig på maran igen då, när jag ännu inte ens löpt milen under 36 min och halvmaran under 1.20 (även om jag inbillar mig att jag skulle klara båda ”milstolparna”, med lite väl tajmade formtoppande intervaller och tävlingsadrenalin i kroppen) och dessutom inte har någon uthållighet (varken fysisk eller psykisk)? Svaret är förstås enkelt. Jag är jävligt korkad och otroligt dum i huvudet. Men förutom det, så tror jag faktiskt att jag inte kommer att springa de kortare distanserna så väldigt mycket snabbare än jag redan gjort (10km: 36 min, halvmara: 1.21, alltså inte VÄLDIGT mycket snabbare…). Jag ligger antagligen ganska nära min gräns här med min genetik och den kropp jag har nu (180cm/82kg/kantig/helt för bred överkropp). Så för att springa snabbare skulle jag måsta byta kropp (tyvärr kan man ännu inte byta sina gener (och är man humanist kommer man nog aldrig att kunna göra det)). Men jag är ändå inte helt missnöjd med den jag har. (Den kommer ju inte att finnas här för evigt i varje fall, och den har redan varit nere för räkning en gång, så better enjoy it while it lasts, eller, better not hate it, i varje fall…).
Till syvende och sist handlar allting ändå om vintern (såtillvida som den kommer alltså, den eviga frågan…). Förutom några suveräna böcker (och en eller annan film, möjligtvis också några låtar med David Coverdale som lead singer) anser jag maratonskidåkningen vara Guds? gåva till mänskligheten. Nu tillhör jag i och för sig inte det läger som hävdar att en (wannabe) tävlingsskidåkare bara borde träna löpning fram till Lidingöloppet (och sen plocka fram rullskidorna någon gång i oktober för att återuppliva muskelminnet litegrann inför vintern…). Det finns något som kallas grenspecifik uthållighet också. Förra säsongen gjorde jag mina kraftfullaste skidlopp i klassisk teknik (vilket för mig utgörs uteslutande av stakning), i mars. Då krävdes det för det första att jag hade överbelastat mitt Mastercard genom att ett antal gånger vara uppe i fjällen Norge och nere i Italiens alper (med olika representanter för ”Team Linderborg”, som jag kallar dem), och alltså bara äta och åka skidor i några veckor. För det andra måste jag staka mig igenom några 90 km lopp (varav ett dock brutet vid 70 km). Men sen kunde jag också ställa mig i skiergen två dagar i följd och dra nära 18 minuter blankt (vilket vissa räknar som ett slags drömgräns) på 5000 meter skierg. Det kan jag verkligen inte göra nu (fast jag drog 2000m på 7.01 för en vecka sen: den grenspecifika styrkan finns där, men uthålligheten saknas). Men, men, men…
Det blev en ganska stor nyhet i Finland när Arttu Vattulainen sprang 5000 meter 2 sekunder under 14 minuter i sommar. Och visst var det ett tag sedan någon finländare gjorde det senast... Vid fyllda 43 år är Anders Aukland förmodligen världens bästa maratonskidåkare. Han har gjort 5000 meter på 13.57 och är fortsättningsvis en medaljkandidat var gång det nationella mästerskapet på den distansen avgörs i Norge. (För övrigt är jag av den bergfasta åsikten att A. Aukland är världens mest begåvade uthållighetsidrottare någonsin).
Ja, jag däremot kommer ju varken att bli världens bästa maratonlöpare eller världens bästa maratonskidåkare. Det skulle jag inte bli ens om jag skulle ha tillgång till (och vilja ta!) doping (tror jag…). Dessutom finns det ett ytterligare problem (förutom åldern, kanske). Jag tränar fortfarande för lite och läser för mycket.
Tamerlane
Jag vet inte varför jag varit så fascinerad av de stora 1200- och 1300-tals mongol/tatarnomadvärldserövrarna Djingis Khan (Genghis Khan/Chinghiz Khan/Chingiz Khan/Chinggis Khan) och Timur Lenk (Tamerlane/Temur/Timur (Timur den lame)). Tidigare har jag läst romaner och bibliografier om Djingis (bl.a. Artur Lundqvists Himlens vilja (1970), men Justin Marozzis Tamerlane: Sword of Islam, Conqueror of the World (2004) är den första boken om Timur jag läst.
Av någon anledning är Timur betydligt mindre känd i Europa än sin berömda föregångare (Djiiing, Djiiiing Djingiskhaaaan…). Det som gör Timur extra intressant är kanske hans dubbla identitet. Som general och härskare har han sina fötter stadigt förankrade i den maktfullkomliga nomadhärförarvärlden (där politisk makt är fullt liktydigt med svärdets kraft). Men istället för att (som Dingis Khan: den ”oceaniska khanen”, eller ”universums härskare”) föra tillbaka sin omättliga erövringslust på en ospecificerad ”himmelsk vilja” (Tengri), tog Timur i bruk det islamska heliga krigets begrepp (jihad) (medan Djingis i själva verket hade slagits mot den etablerade islamiska världen, och den kristna…). Därmed blev han historiens mest fullkomnade jihadist. (Och helt följdriktigt var det ju sen också mestadels andra representanter för samma trosinriktning han kom att meja ner!).
Det följande är ett litet stycke historisk detaljkännedom i form av bakgrunden till hur Timur kom att bli den som återförenade och utvidgade Djingis Khans nomadimperium (ett utvidgande som för övrigt påbörjats framgångsrikt av Djingis söner Ogedey och Chaghatay): En av de viktigaste och största khanaten (fyra till antalet), som Djingis välde hade delats upp i efter hans död, var det s.k. Tjagataikhanatet (namngett efter Djingis andra son Chaghatay). Ungefär år 1330 splittrades i sin tur detta khanat, och kom att delas upp i Mawarannahr i väst och Moghulistan i öst. År 1360 invaderades Mawarannahr av den moghuliska khanen. Timur var i det här skedet en ung och obetydlig krigshövding i Mawarannahr. Hans första betydande akt blev att vända sitt hemland ryggen (efter att först ha fejkat kampvilja och motstånd) och sluta sig till den invaderande moghulhärföraren. Timurs list och skrupellöshet ledde snabbt till att han fick krigarnas respekt. Och hade man soldaternas respekt fick man snart hela länder i sina händer.
Av de stora (krigiska) världsreligionerna har jag alltid haft störst respekt för islam (utan att själv vara muslim eller ha något som helst planer på att bli det dock). Islam är latecomern och underdogen. Islam bara kom en dag och sade ”fuck you, jag är här”. Sedan fick alla världens människor helt enkelt finna sig i det (alternativt tvingas till det). Det är i det här sammanhanget Timur Lenk också passar in. Han är, som Justin Marozzi uttrycker det, historiens största ”self-made man”. Men liksom alla ”self-made men” hade även Timur ett utpräglat behov av att se sig sammankopplad med en ”fin tradition”. I hans mausoleum i Gur-e-Amir, beläget i hans egen huvudstad Samarkand i Uzbekistan, kan man läsa en fiktiv historia där hans ursprung förs tillbaka såväl till Djingis Khan som till kalifen/imamen Ali.
Eftersom vi befinner oss i Sverige (inget illa ment, jag älskar Sverige (läs: för att det inte finns någon framtid Finland)) är det på sin plats att avsluta med ett moraliskt fördömande (eller åtminstone något som lutar åt det hållet).
Timur Lenk är främst känd som en av historiens grymmaste krigshövdingar och massmördare/”torterare”. Detta ursäktas av Marozzi med att Timur helt enkelt var en opportunistisk pragmatiker: skulle man framåt i 1300-talets nomadvärld MÅSTE man bli en hänsynslös härförare. Och Timur var bara bättre på det här än alla andra. Därför kom han att härska över världen. I dagens värld förfasas vi (i och för sig med all rätt) överextremister som går omkring och petar lite på antika byggnader, spränger några bebisar i luften, och än mer över det som händer på vår egen sida av världen, när en galning t.ex. åker ut i en båt och skjuter ner folk som råkar befinna sig påpassligt instängda på en ö.
Där Timur Lenk gick fram blev ingenting kvar.Först torterade han och mördade alla invånare i de städer han erövrade. Sen jämnade han själva städerna helt med marken (om han inte kände sig extra nådig då alltså, då kanske han sparade byggnaderna).I 30 år gjorde han ingenting annat än reste genom Asien, in i Europa och ner till Kina och tillbaka igen och slaktade horder av folk. Det fanns absolut inget annat innehåll i hans liv. Vi kan bara hoppas att dagens extremister och terrorister inte lär sig för mycket av historian:
This is the resting place of the illustrious and merciful monarch, the most great Sultan, the most mighty warrior, Lord Temur, Conqueror of the World.
Indeed.