En sommar med Calisthenics och Köldhorans sång av Arvid Zheng Norin
En sommar med Calisthenics:
Ni som läst mitt föregående inlägg är medvetna om hur det gick med min tjänst som forskningsrådgivare vid Örebro universitet. Jag blev alltså arbetslös i början av april, utan att ha något nytt jobb inom sikte. I en dylik situation har man, som jag ser det, två alternativ. Det första och lättare är att mörda sina tidigare chefer. Det svårare är att acceptera faktum, strama åt svångremmen, och börja träna som en dåre.
Jag valde det sistnämnda. Detta har resulterat i att min fysiska form nu, fyra månader senare, nått tidigare oanade höjder. Som 38-åring har jag för tillfället ungefär lika god kondition som när jag var 28 och tränade längdskidor och löpning mer eller mindre professionellt. Tack vare att jag återgått till gymmet, är jag dessutom ungefär lika stark nu som när jag som 21-åring spenderade de flesta av veckans kvällar med viktlyftning. Förutom det har min muskelkondition blivit bättre än någonsin förut. Det senare har förorsakats av min nya favoritträningsform, Calisthenics (alternativt Callisthenics): styrketräning med kroppen som motvikt. En video som dokumenterar mina blygsamma framsteg inom en av träningsformens centrala rutiner (dock inget att rekommendera för nybörjare), s.k. muscle ups, eller jättehäv, kan ni se här.
På Youtube hittar man också ett sammelsurium av olika kanaler, där Calisthenics-kulturen och dess övningar exponeras. Förstås finns det också mycket tutorials av varierande kvalitet här (här står en av det bättre slaget att finna, för den som vill lära sig muscle ups). De flesta av de större kanalerna inom genren är emellertid lite för flashiga för min smak. Jag är inte så intresserad av den mest akrobatiska delen av Calisthenics; diverse typer av flotta handstands med perfekt form och dylikt tycker jag ärligt talat är ganska fjantigt. För mig är det den råa styrkan kombinerat med uthålligheten som lockar. Och i detta avseende finns det ett exempel att ta efter framom andra: Zef Zakaveli, Brooklynbon som skapade träningsgruppen Bar-barians, och som många räknar som den moderna Calisthenics-rörelsens grundare.
Zefs mest notoriska rutin är den s.k. ”Gud-rutinen” (the G.O.D. set), där man först gör 50 räckhäv (pull ups) och sedan via en muscle up går över till 50 s.k. straight bar dips, allt utan att släppa greppet om stången mellan verserna. Det säger en del om hur utmanande övningen är, att det tog nästan 10 år efter att Zef först utförde sin rutin, innan någon lyckades kopiera den. För egen del känner jag att jag säkerligen aldrig kommer att nå en nivå där Gud-rutinen ens blir möjlig. Däremot har Zef också gett mig ett mål som känns något mer genomförbart: mötandet av de s.k. Bar-barian requirements.
Dessa har successivt höjts genom åren, men ursprungligen förväntades man göra 40 barrpressar (dips), 20 räckhäv och 50 armhävningar, för att sedan avrunda med 5 muscle ups, allt i obrutna serier och inom 5 minuter. Emellertid kräver min muskelkondition nog ytterligare några månader (eller år) av träning innan jag når dit. För närvarande klarar jag nämligen ”bara” av att göra muscle ups serier med utvilade överkroppsmuskler. (Vill man för övrigt bekanta sig med en inspirerande kvinnlig ”Zef”, kan jag varmt rekommendera Sydney Alexandrias kanal).
Köldhorans sång av Arvid Zheng Norin:
Presenterandet av den oerhört manliga, och allt annat än (moderiktigt) maskulinitets-nedmonterande, träningsformen Calisthenics, tar mig direkt vidare till andra delen av detta inlägg, här återigen representerad av en bokrecension. Arvid Zheng Norins Köldhorans sång (eller balladen om den vita viskningen) är en fräsch roman just i det att den saknar alla pretentioner av manligt självhat. I stället utgörs innehållet i mångt och mycket av slagsmål, av björnar som rycker stubbar ur marken, samt av barnajägare ilande fram på snöskotrar. Man förmodar att författarens uppväxt i de nordligare delarna av Sverige kan ha haft en del att göra med valen av motiv. Över lag är boken förvisso läsvärd, men självklart finns det en del mer att säga än så.
Resterande delar av denna recension tänkte jag lägga fram som en omvänd shit sandwich, alltså börjande med de negativa intrycken, för att sedan avsluta med de positiva.
Först alltså det negativa. Den relativt nyligen hädangångne finlandssvenske författaren och jazzpianisten Claes Andersson formulerade en princip, vilken alla med skrivarintentioner borde följa: ’kill your darlings’. Visst tar det inledningsvis ont ända in i själen att börja klippa ner ett manus man suttit och svettats med i månader, kanske i år. Men så fort man kommit i gång med skärandet, märker man att texten blir snärtigare ju mer man klipper bort, och att berättelsens essens samtidigt börjar träda fram. Inte sällan upptäcker man också att språket blir bättre i takt med att allt det överflödiga faller bort. Vad som sedan bör ta vid är finslipandet av det som kvarstår.
Tyvärr är det största problemet med Köldhorans sång också uttryckligen att boken är på tok för lång. I de dryga 300 sidorna som romanen består av, finns stoff för ungefär 100 sidor bra berättelsetext. Hade författaren fått hjälp av en kunnig redaktör, skulle boken alltså ha kortats ner med två tredjedelar, och då hade slutresultatet mycket väl kunnat bli en suverän bok. Men i sådana fall skulle det förstås ha krävts lite mer redaktörsarbete än att bara köra texten genom en Chat-GPT (vilket jag förstått är många förlagsredaktörers nuvarande arbetsmetod).
Det positiva då? Som sagt är det här en bok där motiven är uppfriskande otidsenliga. Narrativet är också ständigt fantasifullt och tidvis även slagkraftigt, samtidigt som det finns en underton av latent samtidsanalys, vilken löper genom hela romanen. Bokens inledande kapitel är högst intresseväckande, och också väldigt fint berättat. Likaså alla beskrivningar av björnar. Ja, man hoppas nästan att man själv skulle ha varit redaktör på författarens förlag, så att man kunnat hjälpa till med att hacka fram en diamant av denna oslipade ädelsten.