humanwarrior.blogg.se

Skidlägret

Det gick som jag hade befarat. Jag började åka skidor igen. Årets första längdskidläger gick från torsdag till söndag till Harsa i Dalarna med Uppsala Vasaloppsklubb. Med den klubben har jag under årens lopp haft mina duster. Jag har tyckt att de lovat mer än de kommit ens nära att kunna ge (som vanligt handlar det här om diskrepansen mellan vision och verklighet: ambitiösa människor med bra jobb som upptäcker att de saknar resurser att förverkliga allt det de lyckas med i sin yrkesverksamhet). De i sin tur har tyckt att jag varit stundvis odräglig (vilket jag ibland också är)... Denna gång ”klaffade” dock det mesta. På lägret fick jag bo i förre ordförandens Kent ”The Cleaner” Strömbergs privata lyxstuga. Här hade vi all den utrustning som saknades i övriga stugor. Känslan var den (något motbjudande men överkomliga) av ”skidaristokrater i en skidfeodal stugby”. Dock: hur lyxig stugan än var i övriga avseenden fann jag mig själv vid dagens slut sovande tillsammans med tre andra i ett trångt rum med två våningssängar inklämda i sig. Det blev ju varmt och följaktligen sov jag nästan inte alls under de fyra dagarna. Men det är som det ska vara. Det hör till lidandet på träningsläger att man går sömnlös.

Träningsmässigt hade jag två mål som jag ville förverkliga i samband med lägret. Jag ville å ena sidan få så mycket mängd som jag kände att jag kunde tåla i ett såhär tidigt skede av säsongen. Å andra sidan ville jag börja hitta tillbaka till känslan i skidåkningen (det vill säga stakningen, närmast). För mig handlar skidåkning nämligen (till hundra procent) just om känsla. Har man bara börjat få fasta på grundkänslan i åkningen kan man sen börja höja frekvensen och styrkenedslaget, och börja satsa på att träffa rätt med stavarna i snön också. Sen kommer nog farten också, eller ”farten”, i mitt fall (nu jämför jag mig själv med Anders Aukland igen, så läs inte in någon falsk ödmjukhet här). Vad innebär rätt grundkänsla då? Helt enkelt att man känner att man får utdelning för den styrka man har i kroppen för att faktiskt komma framåt på banan. Men det är liksom en oändlig väg dit… Nu räknade jag inte kilometrarna under de fyra dagarna på lägret så noggrant, men med mitt lugna program blev de väl drygt 100 (frånräknat teknikträningen i form av diagonalåkning utan stavar och stakningsintervallerna på is och i uppförsbacke). På morgonpasset den sista dagen kände jag sedan att jag kanske, kanske var i närheten av att (nästan) åka skidor igen. Kanske…

Hur som helst känns det ju som om den skidboom som varit i Sverige (och Finland) så småningom håller på att avta, medan den motsvarande löpboomen inte visar några tecken på att minskas. I grunden ser jag detta som ett sunt tecken. Längdskidor (som det har blivit sedan vi börjat sjunka allt djupare i ”teknologins tidsålder”) är en i grunden aristokratisk gren. För att verkligen kunna satsa och faktiskt bli bättre på skidor måste man ha ”money and leisure”, pengar att skaffa sig dyr utrustning med, och tid, tid att sätta ner på att ta sig runt milslånga slingor (helst på något ställe där man får betala dyrt för vistelsen), med den utrustning man skaffat sig för dyra pengar och som hela tiden måste uppdateras (för dyra pengar)... Eller sen kan man ha bra sponsorer förstås. Men för att få dem måste man ha förutsättningar att skaffa sig en omänskligt bra kondition. Typ vara av ädel börd på riktigt. Eller börja åka för ett riktigt dåligt proffs-team kanske. Kanske ett finskt…

Löpning däremot! Här hittar vi den sanna demokratiska urprincipen förverkligad: en verksamhet som inte bara alla (med fungerande kropp) kan ta del i, utan som alla också kan förädlas i, oavsett hur torftigt de annars har det. Ja, löpning kan man vara bra på även om man väljer att bosätta sig i ett tält i skogen och leva på tusen kronor i månaden i fyra år, som Markus Torgeby gjorde.

Löparens hjärta   

Det var efter en gemensam dag i spåret som jag fick låna boken Löparens hjärta av min vän (eller kompis, eller bekanta, jag brukar inte göra någon större skillnad här…) Ola Carlsson, som numera jobbar som underläkare i Avesta, och som åkt Vasaloppet typ tre miljoner gånger fast han inte ens fyllt 30 än. Jag började läsa boken på tåget på väg hem till Uppsala från Avesta och släppte den först nästa morgon när den var färdigläst. Jag kommer faktiskt inte ihåg när jag senast skulle ha sträckläst en bok genom natten på det där sättet. Det känns inte som om det skulle hända längre. Och om det händer måste jag nog ha fått tag på en mycket speciell bok. En bok som går rakt på sak och som handlar om en väldigt egendomlig och samtidigt fullständigt okonstlad person. Löparens hjärta är en sådan bok.

Egentligen handlar det här ju om en klassisk civilisationsflykt och om ett ”tillbaka till naturen”-tänkande, med sina idéhistoriska rötter i 1700-talets första utpräglade kritik av ordnade samhällsskick. Torgeby berättar också i boken att han själv läst och inspirerats av Henry David Thoreaus Walden, och det skulle inte förvåna mig om han även hade tagit sig igenom Into the Wild (Torgeby har nog läst en hel del som ung, annars skulle han inte ha ett så flytande språk). Men Thoreau kändes konstlad när jag läste honom, och Into the Wild handlade ju i grunden om en pojke som var sur på sin pappa, och som tragiskt nog råkade dö på kuppen. Vad är det då med Löparens hjärta som gör att den känns så rättfram och värd att tänka över? Varför får man en känsla av att det här faktiskt är på allvar, och inte ett senkommet och lätt förvirrat apande? 

Förklaringen står, som jag ser det, att finna i kombinationen av kompromisslöshet och hårdhet (framför allt mot sig själv) samt av en tragisk-optimistisk livssyn, som verkar ha präglat den unge Markus från tidig ålder. Han klarar inte av att vara tillräckligt snäll mot sin MS-sjuke moder och han klarar inte av att leva upp till de förväntningar som hans löptränare ställer på honom på banan. Så han straffar sig själv genom att skala bort allting som är överlopps i livet, och ger sig till slut in i det som han själv beskriver som ett ”kontinuerligt grundträningspass”: skogslivet, präglat av konstant köld och idel havregryn. Skogen blir hans tragedi, hans utdragna lidande, men genom skogen skapar han sig även, som han föreställer sig, möjligheten att uppnå katharsis, alltså rening, tragedins slutprodukt.  

Den förlösningen kommer dock inte när han efter ett halvår av hårdträning i Tanzania skapat sig förutsättningar att spräcka 29-minutersgränsen på 10 km. I ett gatulopp i Strömsund i nordligaste Jämtland slår en utmärglad Torgeby av på takten efter 2 km och joggar i mål på 31 minuter blankt. Han segrar överlägset, han springer snabbt, han springer lätt och han springer effektivt, men han känner att det inte ger honom något. För många pusselbitar saknas i Markus liv för att han ska kunna njuta av sin framgång. Kanske måste han börja med att äta något annat än havregryn och majsgröt för att nå dit. Och sen måste han få med sig allt annat också. Då försvinner även en del av farten, men det kan kvitta. Bilden av människan som presterande varelse slås här grundligt i bitar. Prestationen i sig ger ingenting.