Hans Roslings Factfulness: Naiv framstegsoptimism eller värsta sortens elitpropaganda?
De mortuis nil nisi bene, om de döda inget annat än gott, som det heter. I tider av eskalerande ekonomisk och social ojämlikhet måste denna regel dock frångås när någon som sin sista gärning bestämmer sig för att skriva en bok som för fram det genomgående budskapet om ett allmänt globalt framåtskridande. Att förläggaren sedan marknadsför boken med ett citat av Bill Gates på omslaget gör knappast saken bättre. För varje läsare som bekantat sig med de dominerande tendenserna i de senaste decenniernas socio-ekonomiska utveckling måste redan här fattas av misstankar.
Ändå tror och hoppas jag att Factfulness inte är ett stycke ren och skär elitpropaganda av brutalaste slag, utan att en annan förklaring är möjlig. Författarens svenskhet ändrar ju i varje fall på konstellationen en smula.
Ja, rätta mig om jag har fel, men just i Sverige av Europas alla länder verkar ju övertron på privatiseringar och marknadsliberalism fortfarande matas av en anakronistisk skräck inför kommunismen som mänsklighetens värsta fiende.
Att det är just denna irrationella fasa som kan ha varit utslagsgivande för bokens uppkomsthistoria antyds faktiskt av Rosling själv i en av bokens många underhållande anekdoter. I den lustiga episoden i fråga beskriver Rosling hur han, efter att ha misstagit en av färgkulor träffad svensk soldat för en nerskjuten sovjetisk krigspilot, övertygas om att tredje världskriget brutit ut.
Det bör understrykas att Factfulness absolut inte är någon dålig bok. I själva verket är den oerhört finurligt skriven – och den är såväl tankeväckande som alltigenom underhållande. Ur den kan man verkligen också lära sig mycket om några viktiga globala utvecklingslinjer.
Men samtidigt som boken erbjuder ett redskap för att nå en uppdaterad bild av vissa centrala aspekter i den mondiala statistiken, är Factfulness ändå en i tiden högst malplacerad bok.
För just här och just nu handlar den huvudsakliga kampen om att möta den missnöjdhet som håller på att växa sig allt starkare i världens sedan tidigare rika länder. De huvudsakliga orsakerna till de djupa samhälleliga problem som västvärlden nu möter bör föras fram och belysas.
Folk måste då fås att förstå att åtstramad invandringspolitik inte är ett botemedel. Burkaförbud utgör inte den optimala lösningen.
Därför skulle Factfulness ha varit en tusen gånger bättre bok om Rosling genast inledningsvis skulle ha erkänt att vi är på väg mot en allt ojämlikare och allt orättvisare värld – i och för sig inte globalt sett, inte mätt i förhållandet mellan länder, utan sett till de inbördes förhållanden som råder inom varje enskilt land – oavsett hur många olika religioner och kulturer vart och ett av dessa länder råkar innefatta.
Men skulle han ha skrivit det, så skulle han heller inte ha fått Bill Gates namnteckning på omslaget.
Propaganda eller framstegstro?
I det följande tänkte jag försöka mig på att ge ytterligare inblick i bokens innehåll för de läsare som kan tänkas vara intresserade.
Factfulness börjar prompt med 16 faktafrågor, och det är också här propagerandet för en ”allt bättre värld” tar vid. Förvisso kan man lära sig mycket av de fakta Rosling tar upp, och vissa av de poänger som här förs fram skulle – om de kunde erkännas – också mycket väl motverka några av de vanföreställningar som verkligen verkar prägla människornas idéer om de globala hotens natur.
Till exempel gäller det inte att världen är på väg mot akut överbefolkning. Det visste jag, men i likhet med Rosling har jag märkt att detta faktiskt är en felaktig tro som många härbärgerar – härav all den ny-Malthusianism som nu plötsligt blossat upp (Malthus var den 1800-talsekonom som var först med att lägga fram teorin om exponentiell befolkningsökning).
I själva verket visar de globala demografiska prognoserna att befolkningsökningen håller på att stanna upp. Redan på 2100-talet kan vi snarare vara på väg mot en värld som mera liknar Children of Men än en överfull myrstack: inga fler barn föds och världens yngsta vördas som sällsynta klenoder. Så ny-Malthusianismen kan man alltså släppa.
Andra viktiga fakta som Rosling tar upp var faktiskt nya för mig. Till exempel visste jag inte att kvinnor världen över får gå i skola i betydligt högre utsträckning och betydligt längre tider än förut. Jag visste inte heller att över 80 procent av världens alla barn numera är vaccinerade.
Vidare: att den extrema fattigdomen uppenbarligen halverats är ytterst glädjande, men är detta verkligen Bill Gates förtjänst? Rosling antyder förstås att det är just de superrika som orsakat landvinningen, men han är klok nog att inte lägga fram det som fakta.
Istället serveras läsaren här, som på så många andra ställen, det mera allmänna budskap boken propagerar för: vi befinner oss tryggt ombord på ett säkert skepp som förs framåt av stadiga vindar, och därför är aktivism och andra potentiellt samhällsomstörtande verksamheter faktiskt det värsta en människa kan ta sig för.
Det här är förstås en fullständigt felaktig och alltigenom ohistorisk framställning. Av de framsteg som blivit verklighet under industrialismen epok (ca. 1800-2000) har en stor del kommit till som en direkt konsekvens av just samhällsaktivism.
Inte desto mindre är det just den förljugna, historiskt fullständigt omedvetna och mot anti-aktivism siktande bilden Roslings bok genomgående pläderar för.
Rosling avslutar sin bok med att lyfta fram fem globala hotbilder, vilka alla även skulle hamna högt upp bland mina prioriteringar. I Factfulness lista återfinns bland annat de två riskfaktorer, vilka utgörs av upprepade finansiella kollapser och det överhängande hot som bildas av klimatkrisen.
Men vad Rosling inte gör sina läsare uppmärksamma på är att just dessa två hot är intimt sammankopplade med vårt ekonomisk-politiska världssystem så som det utformats under loppet av de senaste 30-40 åren.
Kort sagt: Såväl internationellt som nationellt har man snart i ett halvsekel förverkligat allt fler storföretagsgynnande reformer, samtidigt som man fört en utpräglad finansialiseringspolitik. Den senare innebär att man tillåtit ett utökande av den finansiella sektorns makt över realekonomin genom att fritt spelrum getts åt skapandet av nya och alltmer artificiella marknader.
Förhoppningen har förstås varit att denna typ av extrem marknadsliberalisering skulle skapa investeringar och nya jobb. Effekten har varit den motsatta. Färre jobb har skapats och mer rikedom än någonsin förut har koncentrerats – i allt färres händer. I den mån folk lägre ner i samhällshierarkin ännu ges anställningar sker det generellt sett i kortare snuttar och i stort sett till sämre villkor.
Naturligtvis har denna utveckling inte varit till förfång för alla. Som sagt: samhällsklyftorna har ökat, och därmed finns det nu också ett antal människor som materiellt sett har det bättre ställt nu än vad folk i gemen haft det förr.
Det man framför allt bör hålla i minnet är att i slutändandan kan extrema samhällsklyftor inte resultera i något annat än demokratins fullständiga undergång – alltså i det aristokratiska ståndssamhällets återuppkomst.
Detta är också fakta, men det är fakta som Rosling nogsamt undviker att ta upp i sin sista bok.
Vad jag önskar mest av allt när jag läser denna bok är att författaren ännu skulle leva, så att jag själv skulle kunna ställa honom frågan: naiv framstegsoptimism eller värsta sortens elitpropaganda?