humanwarrior.blogg.se

Jag var 24 år gammal när jag år 2010 för första gången flyttade över till Stockholm för att bli nordjobbare. Bakom mig hade jag några tunga år märkta av allvarlig sjukdom: mitt livs största prövning som jag ännu inte hade återhämtat mig från när jag i juni det året klev ombord på Viking Line. Sommarjobbet som vårdbiträde på ett av de stora svenska vårdbolagen hade jag hur som helst mottagit med öppna armar. På den tiden var jag nämligen inte särskilt politiskt medveten, utan som dom flesta andra i min ännu förhållandevis unga generation sökte jag närmast politikförskoning. Ja, min generation bestod ju av de västerländska män och kvinnor, mot vilka den värsta ekonomiska recessionen sedan 1930-talets stora depression slagit allra hårdast. De av oss som växt upp utanför de priviligierade klasserna sökte följaktligen främst efter vad som helst som kunde ge avkoppling. Vi gladde oss om vi kunde komma över tio euro och ha råd med ett glas öl och en pizza. Och för en stor del av oss skulle ju ren och skär arbetslöshet eller nolltimmarskontrakt förbli regeln långt in i trettioårsåldern.   

Men sommaren 2010 förstod jag ännu inte riktigt att jag precis trätt in lägst ner i hierarkin i Europas mest sönderprivatiserade hälsovårdssystem. Liksom den svenska skolan hade den svenska vården tidigt genomgått omfattande reformer för att svara mot den sedan slutet av 1980-talet allt mera dominerande nyliberalismens krav. På denna väg hade man utsatt omfattande delar av dessa tidigare relativt väl fungerande sektorer för marknadskrafternas och finanspamparnas godtycke. I själva verket verkar det svenska samhällssystemet från och med 1990-talet i mångt och mycket ha omskapats under ledstjärna av två högsta principer: å ena sidan sökte man maximera vinsten för den ekonomiska eliten, å andra sidan önskade man fylla golvet med de lågavlönade yrken som krävdes för att hålla igång såväl servicesektorn som tillväxten. Det var förstås i förhållande till den andra principen som vi invandrare trädde in i bilden. En stadig ström av oss krävdes för att den infödda – eller fullt ut försvenskade – delen av befolkningen skulle kunna fortsätta åtnjuta privilegiet av betydligt bättre betalda och betydligt mindre stressande yrkesroller. En stor del av dessa jobb hade för övrigt beretts inom den för samhällets välgång i stort fullständigt onödiga finanssektorn.              

Men även om jag redan då skulle ha genomskådat de ultimata lögner i form av ädla värderingar som radats upp på vårdbolagens planscher – alltså även om jag förmått sluta mig till sanningen redan under min första sommar i Stockholm – skulle jag nog ändå inte ha valt bort mitt uppdrag som nordjobbare. För under mitt hittillsvarande liv hade ju just sommarjobb varit nära nog omöjliga att hitta. Ändå hade jag på något sätt alltid lyckats, kanske just genom att söka på ställen ingen trodde de skulle finnas. Men via Nordjobb hade jag nu kapat ett jobb bara genom att registrera mig, alltså just det som borde vara omöjligt i den teknologiserade och automatiserade tidsåldern, där ingenting gjorts så lätt som att få upp en internetsida full med arbeten man inte kunde få. Och till på köpet hade jag ju nu fått en hel sommar i Stockholm.          

Min första sommar som invandrarbiträde gick också utmärkt. Arbetsschemat var förvisso så till den grad fullspäckat att man inte hade en ledig stund på hela dagen. Ingen egentlig tid att ta hand om de pensionärer och sjukinvalider man var tillsatt att sköta hade man heller. Men jag blev i varje fall snabbt populär bland mina arbetskamrater. (Dessa utgjordes ju till största delen av invandrarkvinnor). Ändå kom i mig i ett relativt tidigt skede en krypande insikt om att något inte stod rätt till. Visst var det som om en stor del av patienterna – eller ”kunderna” som de kallades – intog en lite besynnerlig attityd till en så fort de hörde att man inte hade en infödd svensk dialekt. Blev dom inte liksom genast lite nedsättande då, ungefär som om man var deras betjänt? Att det var just så det var förstod jag när jag hemma i Helsingfors började jobba med samma typ av jobb, fast med finlandssvenska åldringar. Här mötte jag nämligen närmast den ödmjukhet och tacksamhet som ju är en naturlig inställning i förhållande till personer som gör sig omaket att hjälpa en med ens personliga hygien när man själv inte längre klarar av att göra det.

Allt som allt vistades jag fyra långa somrar inom äldreomsorgen Sverige. De åren förgylldes av många underbara upplevelser. Såväl på det yrkesmässiga som på det personliga planet skapade jag oförglömliga kontakter – bland den genuint trevliga delen av ”klientelet” och bland mina arbetskamrater. Men likaså präglades dessa år av en snabbt framåtskridande desillusion, vars essens bestod i en annalkande kollaps av ”den goda Sverigebilden” – en illusion jag närt ända sedan barndomens långa trygga sommarferier med utdragna bilsemestrar i kungarikets olika landskap.

Till exempel kom jag till insikt om vad dom absoluta markörerna för godhet och ondska, ”trevlighet” respektive ”otrevlighet”, i det allmänna svenska tänkandet egentligen innebar. Som jag snart nog insåg bottnade nämligen trevlighetsförutsättningen i kravet att underdånigt godta en roll, där man i egenskap av invandrad arbetskraft – eller som inflyttad betjänt – påtog sig att utplåna sig själv inför sina högre stående medmänniskor: de äkta svenskarna. ”Trevlig” var man med andra ord enbart så länge man tyst och snällt gick med på att inte öppet genomskåda de ”svenska värderingarna”. Dessa värderingar bestod dock inte i något annat än högst bristfälligt förverkligade maskeringar.

I Svea rike hade man nämligen redan i årtionden under humanismens och mångkulturalismens täckmantel verkat för att skapa en ny underklass. Det här var det lägsta skikt som nu – synbarligen helt enligt planen – till en stor del kommit att bestå av invandrare: människor som hölls så lågavlönade som möjligt, och vars enda egentliga existensberättigande låg i att sköta om de bättre lottades välstånd. När det sedan mot slutet av 2010-talet började bli allt mera uppenbart att den industriella eran trätt in i sitt skymningsmörker – när allt hastigare framåtskridande kapitalkoncentration börjat visa upp sin hiskeliga motpart i utarmningen av allt större skaror tidigare lyckligt lottade – ja, när låtsasjämlikheten i allt klarare dager börjat framstå som fullständigt imaginär – vände sig folkets breda skikt förstås direkt mot de sedan förut förfördelade invandrarna. Så var det som Sverige kom att säga upp sin prenumeration på humanism och mångkulturalism.   

Somrarna som invandrarbiträde tillät mig också snart att genomskåda en annan sida av de ”svenska värderingarnas triumf” – nämligen de självsvåldiga manshatande chefernas dominans. Inom vårdsektorn representerades denna slags ledare av vad som av allt att döma bestod av en samling tidigare Auschwitzfångvaktare. Dessa förintelseledare såg som sin huvudsakliga uppgift att plåga eller gör sig av med de av sina (invandrade) underlydande – eller ”medarbetare”, som man så fint kallades – vilka på något sätt kunde upplevas som ”otrevliga”. Min fjärde Stockholmssommar fick så en av mina kollegor – en irakisk fyrabarnspappa i 50-årsåldern – abrupt foten från det vård- och omsorgsbolag jag anställts av. Uppsägningen skedde på högst oklara grunder, men efter att den verkställts talades det mycket om hur otrevlig irakiern varit. (Som tur var mitt eget kontrakt väldigt tidsbundet, och därmed var det inte mödan värt att avbryta det. Men visst hade även jag vid det här laget börjat bli allt mindre trevlig).

När jag sedan lösgjorde mig från vårdinfernot – bara för att flytta över till den akademiska världens dito – insåg jag snabbt att samma slags otrevlighetssökande autokrati var bestämmande även inom denna sektor, om än på ett betydligt lömskare och mer intrikat sätt. Speciellt illa ute var man bland de svenska självsvåldiga ledarna om man inte gick med på att offra sin integritet genom att medverka till etablerandet av en privat liten skitsnackarkrets bestående av chefen och en själv. Dessa äckliga in-grupper fungerade så att man till chefen bar fram allt potentiellt betungande skvaller man lyckades komma över om sina kollegor. Vägrade man att bli del av en sådan smutskastningsring hade man inte heller någon framtid – varken inom vårdbranschen eller inom akademin. Så var det åtminstone om man råkade vara en otrevlig invandrare.

Övergången till den akademiska världen gjorde jag alltså hösten 2013, efter att ha antagits som doktorand vid ett stort svenskt universitet. Entusiasmen jag kände inför mitt forskningsuppdrag var verkligen stor, även om jag likaledes var väl medveten om att det för att projektet skulle ha en chans att nå fruktbara resultat skulle krävas såväl en omfattande genomgång av svårtolkat källmaterial som en ansenlig vidareutveckling av teori. Arbetsbördan ingav mig dock inget som helst missmod, utan jag antog utmaningen med glädje. Jag skapade härmed en rutin – bestående av intensiv fysisk träning varvat med likaså intensiv läsning – som skulle tillåta mig att ro i land projektets högt uppskruvade förväntningar. Min hårda tränings- och forskningstakt uppskattades dock inte nämnvärt på den institution jag var anställd. Och när utgångspunkten ju dessutom var att jag var en otrevlig invandrarman som inte gick med på att ingå i några skitsnackarpakter, blev jag snabbt lovligt byte för ett annat karakteristiskt drag inom den svenska arbetskulturen: de av passiv aggressivitet livnärda tjuvnypen.

En av mina handledare tyckte till exempel att det var fullständigt berättigat att han registrerade vår gemensamma artikel uteslutande i sitt eget namn – trots att det var jag som skrivit huvuddelen av texten, och trots att min mor rättat min handledares språk. När min mor sedan gick bort i förtid hösten 2015, och jag till följd av det tillbringade en stor del av hösten i mitt hemland, fick jag inte motta några som helst kondoleanser från min institutions sida. Däremot belönades jag i efterhand genom att mitt arbetsrum fråntogs mig – samtidigt som jag ändå förväntades fortsätta min undervisning. Utan arbetsrum hade jag dock ingen tillgång till printer – vilket gjorde att jag hädanefter fick bekosta utskrifterna med kursmaterial för mina studenter ur egen ficka.

Javisst, jag var ju otrevlig, och då kunde man behandla mig hur som helst. För mig, liksom för kyklopen, var det fiskarnas lag som gällde.

***

Hur gick det sedan? Jag fortsatte träna, tävla och forska så mycket och så hårt jag bara kunde. Avhandlingen – bestående av 220 tätt skrivna sidor på oklanderlig engelska – blev klar, och internationellt erkända forskare inom fältet har redan uppmärksammat och erkänt den.

Å andra sidan fick jag under mitt decennium i konungariket Sverige bara ett fåtal svenska vänner. Som invandrarman i Svea rike kan man räkna med godkännande bara så länge man är ”trevlig” – och så länge den infödda delen av befolkningen kan känna sig överlägsen i förhållande till en.