humanwarrior.blogg.se

Åter till svenskan i detta blogginlägg, som kommer att handla om hur jag tog stryk i terräng av Sveriges kanske starkaste löperska för tillfället, Lisa Ring, och om min senaste skönlitterära läsning, nobelpristagarens Kazuo Ishiguros The Buried Giant.

Ishiguros Buried Giant:  

Jag fick äntligen tid, eller jag tog mig tid mellan det till synes ändlösa avhandlingsskrivandet, att läsa något skönlitterärt igen. Valet föll på The Buried Giant av senaste nobelpristagaren i litteratur, Kazuo Ishiguro. De senaste årens nobelpristagare har, tycker jag, varit ganska bleka. (Fast Bob Dylans nobeltal var faktiskt fängslande, mycket bättre än någon av hans låttexter). Ishiguro kändes dock prima facie (betyder ”vid första påseende”) intressant. Åtminstone verkade det finnas mångfald här; i sin produktion föreföll det klart att Ishiguro strävat efter att varva ”garanterat prisgivande” mytisk-historiska berättelser med fritt fantiserande psykologiska djuplodningar och (försök till) renodlade filosofiska betraktelser. Vackert så! När jag skulle välja bok föll mitt beslut (trots min skepticism mot greppet) på det mytisk-historiska. Det som orsakade mitt val var att jag hade talat med en kompis om hur stenåldersevidensen (9000 f.Kr.) verkade stöda tanken om den organiserade religionen som föregående bofasta samhällen. Alltså – kan man anta – hade jägar-samlarna redan stationära kulter, och i själva verket kan religionen ses som en slags ”prime mover” vad hela den mänskliga samhällsskapande driften beträffar. Jag kommer nu inte exakt ihåg hur vi gick vidare därifrån, men i varje fall slutade konversationen med att min kompis rekommenderade The Buried Giant, och med att han hävdade att den också innehöll en ”jägar-samlar-myt”.

Någon jägar-samlar-myt finns här dock inte, däremot nog en högst mytisk historiebetraktelse från den tidiga medeltidens (c. 500 e.Kr.) brittiska öar. Berättelsen utspelar sig alltså vid tiden efter det romerska rikets tillbakagång, när keltiska britter och anglosaxare slogs om herraväldet över det område, vilket senare (900-1000-talet e.Kr.), genom erövringar och sammanslagningar av olika mindre kungadömen, skulle komma att konsolideras till kungariket England. Den huvudsakliga inspirationskällan för Ishiguros bok lär ska ha varit (konstigt nog för en nobelpristagare) J.R.R. Tolkiens verk, hans Lord of the Rings å ena sidan, men också de av hans litterärvetenskapliga essäer, där Tolkien för fram sin positiva syn på att via mytens och med den fantiserande mytiska berättelsens hjälp belysa de mörka århundraden, under vilka också grunden för det engelska riket lades. Ishiguros Buried Giant är dock mytisk-historisk litteratur skapad i en tid, då det historiska narrativets högre meningsskapande potential sedan länge genomskådats som en fullständig bluff: som det kanske falskaste av alla stora löften. Medvetenheten om detta skifte i förhållandet till det historiskt-mytiska narrativets uppgift och möjlighet lyser igenom nog så klart hos Ishiguro. I slutändan verkar det som om alla de genuint mytiska element som återfinns i hans berättelse – syftningar till kung Arthur, en drake, riddare med sanna ideal, en de saligas ö – skulle ha placerats i berättelsen på ett sätt som, utan att berättelsen i sig därmed blir mindre sammanhängande eller mindre njutbar, gör att dessa komponenter, och i förlängningen den berättelsesyntes de skapar, känns påtagligt ihåliga. Det här är alltså postmodern litteratur så att det bara ryker om det. Tillkrånglade försök till metaberättelser tillkrånglas än mer, och förs så fram i sin fulla tomhet och meningslöshet, förutom vad det rent estetiska och känslomässigt grundade anbelangar.   

Överlag är The Buried Giant en mycket konstig bok, vilket förstås enbart är positivt. Jag kommer inte att gå närmare in på själva handlingen här, utan vill bara avslutningsvis lyfta fram ytterligare en komponent i berättelsen, nämligen en byggsten som inte kan hänföras till det rent mytiska planet. Det här är den hela tiden närvarande dimman (mist), som också ständigt påverkar karaktärernas minnen. Jag är ganska säker på att Ishiguro här, i egenskap av immigrant på de brittiska öarna, reagerat på den rent fysiska ”tjockhet” (thickness), som fortsättningsvis kan ses karaktärisera såväl luften som sinnelaget på många av invånarna på dessa öar – helt oavsett vilka historiska och berättelsetekniska strukturer som i och med framhävandet av denna komponent också kan ha kommit att understrykas.  

Otto Linderborg mot Lisa Ring:  

Det tog ungefär ett halvår efter skidsäsongens 2016/2017 slut – en säsong när formen aldrig riktigt, på grund av bristfällig träning på hösten (intalar jag mig), var på topp – innan jag började känna att jag var i den löpform jag vill, och kan, vara i (för tillfället: 36/35 min. på milen). Grundreceptet för att nå denna form har varit detsamma som nog är det enda som fungerar för min kroppstyp (den ganska ”stabila” typen), nämligen mycket, mycket mängd och lite, men nog så viktig, stenhård intervall. Därutöver har jag infört en nyhet denna höst: tävling (med varierande distanser och underlag) varje, eller allra minst varannan, vecka. Jag kan inte precis påstå att varje enskild tävling skulle ha gått bra – på de flesta har jag tappat bort mig eller gått i väggen – men jag har i varje fall genomfört (de allra flesta av) dem, och alltid pressat mig hårt vid varje tävling. Belöningen har varit några framskjutna placeringar i ganska stora lopp. Min sista tävling i Stockholm (Långa Tullinge-Tumba loppet 20 km, 29.11) trodde jag faktiskt att jag skulle kunna vinna, eftersom Terräng-SM gick samma helg på annan ort i Stockholm, men då hade jag inte räknat med att några av Sveriges bästa maratonlöpare såväl på dam- som herrsidan skulle vägra SM och istället komma till Lida Friluftsgård – och tävla mot mig. För herrarnas del handlade det om en David Nilsson i sitt livs form. På damsidan fanns Anna Rahm och Lisa Ring (bägge goda för sub-2.40 på maraton) med i startfältet.

Vid uppvärmningen stötte jag ihop med David Nilsson, som joggade tillsammans med fysikmonstret Olof Södergård. Jag frågade dem varför de inte var på SM, varpå Nilsson vände sig mot mig, skrattade och sa något i stil med ”snart så”. Jag tänkte att då får han nog springa snabbt för att hinna – vilket förstås var exakt vad han gjorde. När tävlingen kom igång stack Nilsson direkt och kom i mål på 1.05, nio minuter före tvåan och typ fyra minuter bättre än banrekordet. Jag startade långsamt, första kilometern på 3.38, och tog in bakom de tre damerna i tät och tvåan och trean bland herrarna. I den första backen fyllde jag ändå lungorna med luft, tog några snabba steg förbi den starka damtrion, och tog sedan sikte mot de två herrarna framför mig, av vilka en var Södergård. Dessa två visade sig ändå ha en syreupptagning som heter duga, och avståndet till dem krympte inte märkbart, för att snart så gott som stagnera. Efter de första långa backarna fick jag också min första dipp, och började sedan höra lätta snabba steg bakom mig. Snart nog genade en tunn, smäcker och högst effektivt stegande varelse bestämt in framför mig. Det var Lisa Ring. 

Efter att ha blivit omsprungen tog jag direkt in bakom damledarinnan. En rygg är ju alltid bra att ha, tänkte jag, hur lite luftmotstånd den än tar bort. Denna aktion från min sida ogillades dock skarpt, och Ring släppte snart ur sig ett irriterat ”måste du springa sådär nära? Jag blir så stressad av det…”. Denna reaktion irriterade i sin tur mig något – detta var ju ändå en tävling – men jag försökte ändå vara rolig och flämtade att hon ju kunde skriva en ”#metoo-uppdatering” senare, om jag nu störde henne så mycket, och att jag faktiskt inte hade kommit hit för att trakassera henne. ”Nej... Jag samarbetar nog gärna”, sade hon och skrattade på ett sätt som inte verkade alltför nervöst, vilket gav mig styrka att öka tempot igen. Det kom sedan några flera tuffa backar. I dessa kunde jag leva fullt ut på mitt hjärta och mina lungor och springa ifrån Ring igen. Jag började nu också ta in på trean framför och det kändes riktigt bra uppför den kanske tuffaste backen, på toppen av vilket halvvägsmärket och ”bastupriset” låg. Dit upp kom jag på höga 37 minuter, och låg enligt tidtagaren dryga fyra minuter efter Nilsson i täten. Det var inte dåligt mot en sub-30 millöpare, som uppenbarligen dessutom var stark uppåt.

På det flacka partiet efter halvvägsmärket fick jag dock min andra dipp, och snart nog började jag höra de snabba lätta stegen bakom mig igen. Denna gång kom Ring fräsande förbi än starkare än förra gången. ”Kom igen”, beordrade hon. Jag lät dock bli att ta hennes rygg denna gång, utan lät henne passera. Avståndet mellan oss var sedan konstant 50 meter i 3-4 kilometer, under vilken tid jag hade möjlighet att observera den mjukaste och finaste löpning jag någonsin sett i mitt liv. Vid 18 kilometer började Ring ropa och svära, uppenbarligen för att motivera sig själv, varefter hon satte in spurten. Samtidigt fick jag min sista dipp, och Rings rygg försvann i fjärran. I mål var jag fjärde bästa herre på höga 1.17, dryga halvminuten efter Ring, som vann damklassen med över två minuter.

På målområdet skakade jag sedan hand med en glad Ring och kunde till min egen glädje notera att hon uppenbarligen inte överhuvudtaget var sur på mig, trots att jag nästan trakasserat henne i 3.45 min/km. Det är – enligt vad jag tycker i varje fall – en enastående grej som hänt idrottsvärlden i Sverige att en person som hon fötts fram. Bland alla neoliberala högpresterande affärsmän/elitmotionärer, i den allmänna kampen mot mörkret, slår hennes okonstlade och genuina närvaro in som en nål i venen. Kanske är det hon som är homo novus (den nya människan).