Spikskor, nyfunnen löpglädje och Yukio Mishimas Sol och Stål
Det har gått ett tag sedan jag uppdaterade min blogg. Förklaringen är enkel. Den här hösten har jag tvingats arbeta på riktigt. Mitt avhandlingsarbete och min undervisning har tagit all min tid. Jag har inte ens hunnit träna (mer än typ 10 h i veckan). Under tiden som den inte uppdaterats har min blogg fått utstå en del kritik. Bland annat har det gjorts gällande att den innehåller för få bilder. Klagomål har även förts fram angående formatets platthet samt det faktum att bokstäverna inte är tillräckligt färggranna (förstås är själva texterna också för långa). I detta skede vill jag bara säga att min attityd till livet i allmänhet utgörs av en ”strävan efter att skapa innehåll”. Det som (förhoppningsvis) finns här, är just ett innehåll. En liten eftergift har jag dock gjort. Som ni ser gör jag reklam för det här inlägget med en bild från årets Helsinki City Maraton. Dessutom tänkte jag citera Ian Anderson: In these dark towns folk lie sleeping as the heavy horses thunder by to wake this dying city with a living horseman’s cry. Kanske hittar ni mig i gänget.
Spikskor och nyfunnen löpglädje
Den här sommaren började jag för första gången i mitt liv uppleva en känsla av meningslöshet i träningen. Visst, sommaren igenom sprang jag 80-140 kilometer i veckan, varvade med gym, drog sönder snören på ”stakmaskiner”, samt svettades rent allmänt så mycket att folk tröttnade på mig och blev förbaskade (portad från Campus 1477 från och med 30.9, need I say more…). Men träningen har, måste jag erkänna, känts ganska träig. Enbart vetskapen om alternativets än större ändamålslöshet har hållit mig igång: formlöshetens utdragna depression och sannolik snar död.
Helsinki City Marathon gick helt sjukt dåligt. En förkylning och en fuck it-fylla några dagar inför loppet gjorde att jag drog ner på min målsättning ordentligt. På själva loppet blev det sen verkligen promenadfart och jag sprang med 3.00 gruppen fram till halva distansen. Men när det vid 22 kilometer kändes som att jag skulle måsta börja ta i litet för att kunna fortsätta i samma fart (4.15 min/km), då ville huvudet helt enkelt inte. Jag upplevde det som fullständigt onödigt och jag hoppade av (conveniently, just vid en busshållplats). Men det är ju inte som om man inte skulle ha brutit lopp förut…
Anyway, efter loppet insåg jag att jag något måste göras. Lösningen blev att först vila några veckor och sen återgå till det som visat sig fungera förut: större doser lugn distansträning, alltså lågintensiv ”mängd”, och en klarare så kallad ”polarisering” i träningen. Detta innebar färre, men hårdare, så kallad högintensiva intervallpass, där man ligger nära max-puls hela tiden (170-180 av max-puls 189 för mig, som har en hög så kallad mjölksyretröskel). Det var för att göra dessa högintensiva pass roligare som jag köpte mina spikskor för banlöpning. Och det var nog ett bra köp. Man springer marginellt snabbar med dem och känner sig som en bättre löpare, fast man inte är det. Dessutom känns det proffsigt att byta skor inför ett intervallpass.
Jag tackar alltså mina nya skor för den form som jag tappade, men som jag så småningom börjar känna komma skamset krypande tillbaka. Senast i tisdags kunde jag springa långa intervaller i klumpiga skor på asfalt i 3.40 min/km utan bli andfådd, det vill säga i äkta tröskeltempo. Det är i varje fall helt okej för en 83 kilos ”snubbe” på 1.80 cm och 31 ”bast”. Kanske blir det då lite skidor i vinter i varje fall. Vad jag vet är det i varje just tröskelformen som behövs på långlopp, där man ska ligga nära max-puls flera timmar i sträck och bara ”mata på”. Men före det tänkte jag skriva lite om en väldigt bra bok som jag faktiskt hunnit läsa.
Yukio Mishimas Sol och stål
Mishimas författarskap räknas till världslitteraturen, men han är ändå främst berömd för det rituella självmord, seppuku, eller harakiri, som han begick den 25 november 1970, efter en misslyckad statskupp. Essän Sol och stål kom ut samma år som Mishima körde in sitt svärd genom sin buk och blev halshuggen av sina vänner i den japanska överbefälhavarens kontor. Tillsammans med tetralogin Fruktbarhetens sjö räknas Sol och Stål till hans främsta verk.
Texten är suverän, alltigenom vacker och vibrerande med utsökta intensiva känslor. På ett hjärtskärande glasklart sätt öppnar den upp den tankevärld som resulterade i en halshuggen kropp och en stank av blod. Den skulle också definitivt vara värd en mera djuplodande analys än den jag har att komma med här. Men om Mishima har det skrivits mycket, och det är bara att gå in och läsa om honom, eller varför inte läsa honom, om ens intresse väcks. Här tänkte jag begränsa mig till två uppslag som kom upp i samband med min läsning av Sol och Stål.
För det första kom jag att tänka på likheten och olikheten mellan Mishimas och Henry Rollins essä Iron and the Soul (http://www.artofmanliness.com/trunk/1748/henry-rollins-iron-and-soul/). I Rollins betydligt kortare text, där Mishima för övrigt omnämns, beskrivs stålet, liksom i Sol och Stål,som ett bergfast medel för identitetsomskapande: the Iron never lies. Men för Rollins, till skillnad från Mishima, fanns det ingen identitet alls före järnet. Han var en formlös söndermobbad tonåringsklump, ända tills hans gymnastiklärare Mr. Pepperman kom och visade honom den enda vägen ut ur den absoluta förnedringen: stången och vikterna. Därmed döptes Rollins i sol och stål redan från början. För Mishima däremot kom den intensiva träningen in i bilden först när han fyllt 30. Han sökte då efter den raka motsatsen till ordets makt som härskat inom honom sedan han var ett barn. Med solen och stålet som sina vapen försökte han bryta sig fri och återskapa ungdomens kraft och fulla livsbejakande glöd. Men han nådde aldrig den formen. Eller så var han bara hård mot sig själv. Det var han ju, bevisligen.