immortalhorse

Det finns en vedertagen sanning som gör gällande att varje invandrargrupp som någonsin anlänt till USA inledningsvis blivit utsatt för diskriminering, fientlighet och förföljelse. Den senaste bekräftelsen på detta utgör bemötandet av immigrerande haitier. Under de senaste åren har hundratusentals haitier, på flykt från hemlandets eskalerande sociala misär, tagit sig till USA. I regel möts ju nyinvandrade etniskt eller kulturellt avvikande grupperingar av misstänksamhet från de inföddas sida, vilket tenderar att ge upphov till negativa stereotypier. Så har det också i vissa amerikanska småstäder uppstått en (högst antagligen osann) föreställning om haitierna som kidnappande och förtärande inhemska invånares husdjur. Med tiden brukar ändå dylika negativa attityder mattas av och dö ut. Det sker när majoritetsbefolkningen väl kommit att inse att de nyanlända inte utgör något desto större hot, och sist och slutligen inte är så annorlunda heller. I vissa fall lever emellertid rädslan och fientligheten vidare. Det senare gäller i viss mån för finländare i Sverige.

Den finländska massflykten till Sverige inföll ju för flera decennier sedan, nämligen i form av 60- och 70-talens stora arbetskraftsinvandring. Tillhör man det fåtal som klivit över viken något senare, och som bott kvar tillräckligt länge, har man med största sannolikhet kommit i kontakt med samtliga de stereotypier, vars ursprung kan spåras till tiden när finländarna var en ny invandrargrupp. Viktigt att ha i åtanke är då att dessa föruppfattade meningar inte alls är uteslutande ogynnsamma. Så t.ex. stöter man vid svenska arbetsplatser ofta på en föreställning om finnar som hårt arbetande och kunniga. På avigsidan återfinns emellertid de uppfattningar de flesta säkert redan känner till; synen på finskheten som kopplad till alkoholism, våld (framför allt knivar) och droger. Ett visst sanningssubstrat kan säkert spåras i dessa föreställningar. För i allmänhet emigrerar de människor, vilka av ett eller annat skäl inte klarar sig i sitt hemland, och sina problem bär de ju då med sig. I grunden möter man ändå i dessa vålds- och missbruksbetonande uppfattningar en mera allmän attityd, där Sverigefinnen utgör en klart skönjbar prototyp (vilken sedermera projicerats vidare på ett antal andra invandrargrupper). Denna arketyp fogar helt enkelt samman invandrare med kriminalitet. Huruvida det finns någon sanning i detta synsätt tycker jag personligen inte är så intressant. (Förvisso finns det många invandrare som är kriminella, och många kriminella begår också brott i många olika länder, eftersom kriminella, liksom akademiker, är internationella). Vad som enligt mig är betydligt mer fascinerande är vilka uttryck föreställningen i fråga tar.                

Ett utmärkt exempel på hur just Sverigefinnen, i sin egenskap av den arketypiska brottslingen, kommit att leva vidare i det kollektiva svenska medvetandet, står att finna i David Ärlemalms relativt färska romanserie om ”Stockholms skuggsida”. Framför allt i den första romanen i sviten, Lite död runt ögonen, förefaller faktiskt samtliga centrala karaktärer ha finskt ursprung. Självfallet är de alla också kriminella. Så är huvudfiguren, Arto (!), en gammal biltjuv och pundare som efter sin partners död lämnar sitt förflutna liv bakom sig för att försörja sin dotter, men som tvingas återgå till gamla vanor efter att ha blivit uppsagd från sitt jobb. I berättelsen framstår Arto definitivt som ”den goda skurken”, som gjort ett lyckat försök att slita sig från kriminalitetens bojor, men som utan egen förskyllan hemsöks av sitt förflutna. Emellertid finns här också en ”ond skurk”, nämligen den man som ger Arto chansen att återuppta sin brottsliga verksamhet, och som likaså gör sitt bästa för att få Arto tillbaka i narkotikaträsket (och som därutöver våldtar minderåriga människohandelsoffer). Självfallet är denne genomförtappade individ också finne.