immortalhorse

Michel Foucaults Vansinnets Historia (Histoire de la folie à l'âge classique) gavs ut första gången 1961 och utgjorde då Foucaults docenturarbete. I boken undersöks hur förståelsen av vansinne (folie) förändrats genom historian. Framväxten av det moderna vansinnesbegreppet kopplas här starkt samman med de samhälleliga förändringar som inträdde under den moderna klassiska epoken (1660–1900).

Enligt Foucault gav denna efter-pestliga och för-industriella tid – präglad av en allmän utökning i produktiviteten samt av stegrad konsumentefterfrågan – upphov till en förhöjd motvilja mot dem som inte förmådde bidra till det växande välståndet. En konkret konsekvens av denna växande avsky gentemot samhällets mindre lyckligt lottade var inrättandet av allmänna förvar (exempelvis Hôpital général, grundat i Paris 1656) – där samtliga socialt icke-önskvärda, eller allmänt icke-produktiva, individer kunde inhysas: fattiga, tiggare, sjuka samt olika slags brottslingar, liksom också alla typer av vansinniga.

Det är i detta tidig-moderna förvarstagande av de sinnesrubbade som Foucault igenkänner ett avgörande ögonblick i vansinnets historia: här kommer vansinnet för första gången att avskiljas och segregeras från resten av samhället. Därmed kunde en tydlig gräns mellan vansinnet och dess motsats, förnuftet, också dras. Men vilken var den uppfattning om vansinnet som rådde före denna omvälvning?

Som Foucault antyder kontrasterade vansinnets roll under den för-klassiska epoken skarpt mot senare perioder. Under denna tid idkades nämligen ingen konsekvent isolering av de vansinniga. Så ser Foucault ”dårskeppens” (Narrenschiff) funktion under renässansen som en metafor för vansinnets roll i samhället; till skillnad från senare tiders strävan mot fjärmande, välkomnade renässansen vansinnet – de vansinniga gjordes till ”resenärer”. Foucault hävdar då att skeppsdårarna symboliserar existensens bräcklighet: deras vansinne fungerade som en spegel av den mänskliga medvetenheten om dödlighet.

Även om symbolerna för vansinnet i den för-klassiska tanken på så sätt konsekvent pekar mot döden, kan upplevelsen av vansinnet på denna tid – särskilt i dess litterära uttryck – också ses som djupt förankrad i sanning. Så beskriver Foucault det för-klassiska vansinnesbegreppet som en distinkt form av trompe l'œil, vilken upprätthåller sin illusion fram till dess att en ny nivå av insikt har nåtts. En avgörande del av upplevelsen av vansinnet under denna period skulle alltså ha utgjorts av en strävan efter en förnyad förening mellan förnuft och verklighet.

Slutligen sker det enligt Foucault i slutet av den klassiska epoken ytterligare ett brott i tanketraditionen kring vansinnesbegreppet. Detta sker när det socio-moraliska fördömande, vilket resulterat i den första omfattande interneringen av de vansinniga, börjar övergå i en ny slags attityd gentemot dem, där vansinnet, i stället för förnuftets motsats, uppfattas som en specifik sorts sjukdom – en särskild moraliskt betonad psykisk åkomma som så småningom blir en del av psykologins domän. Det är också nu som den sedan antiken ständigt närvarande intima kopplingen mellan kropp och själ börjar brytas upp, och den kroppsligt inriktade medicinen och psykologin/psykiatrin börjar gå skilda vägar.