immortalhorse

I och med att jag varit skriven i Sverige sedan nästan 15 år tillbaka borde jag kanske döpa om denna följetong. Emellertid har jag under denna tid, i min ständiga jakt på försörjning, även utvandrat ett antal gånger – först till Storbritannien, sedan till Tyskland och till slut tillbaka till Finland, bara för att omedelbart återvända när en möjlighet mot förmodan åter dykt upp. Vad är det då som förorsakat mitt ihärdiga, och definitivt inte särskilt förnuftiga, återvändande till Sverige? Här skyller jag på min ”autoktona” (ur jorden sprungna) svenskhet: min tidigaste kända förfader verkade som kyrkoherde i 1400-talets Filipstad. I själva verket är jag alltså svenskare än svenskarna själva, vilket kanske förklarar varför jag blivit så illa behandlad i landet – trots att en viss förbättring tvivelsutan skett genom åren: ännu för tio år sedan fick jag ju rent fysiskt på käften här.  

Ja, kanske blir jag inte längre nedslagen på öppen gata, men fortsättningsvis får jag motta andra former av käftsmällar. Den senaste i raden kom i form av bedömningen av min ansökan till en lektorstjänst vid Linköpings universitet. Självklart är jag insatt i att det stora flertalet tjänster vid svenska universitet (särskilt då de vid de mindre lantortsuniversiteten) är skräddarsydda för en viss person; det handlar om ”skonummersutlysningar” (stundtals motiverade med att det finns ”ett akut behov” för just denna mycket specifika kunskap). Dock var denna annons lite mera allmänt hållen: man efterfrågade generell expertis i kristendomshistoriska studier. Eftersom jag besitter denna kompetens gjorde jag misstaget att slösa min tid på att söka jobbet. Några veckor efter ansökningsperiodens slut annonserades sedan en ”tätgrupp” – där mitt namn självfallet lyste med sin frånvaro.

Emellertid var det ingen i denna ”tätgrupp” som hade publicerat en endaste referee-granskad artikel i någon renommerad internationell tidskrift. Hur kunde man då motivera uteslutningen av mig, som gett ut tre vetenskapliga monografier och mer än trettio artiklar på tre olika språk – och som, just vad gäller kristendomshistoriska studier, blivit publicerad av de mest kända internationella tidskrifterna i fältet? Här hade den ”sakkunnige” verkligen varit uppfinningsrik. Han hade nämligen kommit på att jag saknade ett ”intyg av en studierektor” för att min forsknings- och undervisningserfarenhet gällde just kristendomshistoriska studier. Man kan ju inte göra så mycket mer än att lyfta på hatten åt dylik påhittighet. För vad gör man inte för att få in sina vänner i trygga och välbetalda statliga anställningar?