immortalhorse

Kriminalvårdens Anstalt Asptuna ligger i stadsdelen Botkyrka i Huddinge söder om Stockholm. Det är ett klass 3 fängelse, vilket innebär att de intagna här åtnjuter något större friheter än på motsvarande anstalter med högre säkerhetsklassning (klass 2 och klass 1). I praktiken innebär den lägre säkerhetsklassningen att klienternas celldörrar inte låses på natten, och att de obehindrat kan lämna sina avdelningar och röra sig på anstaltens område under dagtid. I övrigt gäller i stort sett samma regler här som i andra fängelser. Med andra ord är i princip allt förbjudet, alternativt ytterst strikt reglerat. Annars verkar tiden här också ha stått stilla, så tillvida att digitaliseringen inte ägt rum. Vill man som klient t.ex. ha en CD-spelare på sitt rum, får man ansöka om tillstånd genom att fylla i en papperslapp. Svaret kan sedan dröja upp till tio dygn. För övrigt brukas här, för att kommunicera med andra myndigheter, fortfarande fax.

Min första dag som kriminalvårdare på anstalten infaller en måndag första veckan i februari. Fängelset är beläget ungefär tio kilometer från mitt hem, så min plan är att dagligen ta mig till och från jobbet löpande, vilket jag också gör. Tjänsten inleds med en tre veckors introduktion, bestående av föreläsningar och obligatoriska e-kurser, varvade med avdelningstjänst och grundläggande fysisk träning. E-kurserna är ytliga och halvhjärtade, skrivna på inadekvat svenska och innehållande otaliga stavfel och grammatiska oegentligheter. Har man bara minsta lilla studiebakgrund är de dock inte särdeles utmanande. Det övriga innehållet verkar ha kommit till mest för syns skull, och flera av deltagarna sitter också och nickar till under lektionernas gång. Undantaget är kursen i hjärt- och lungräddning. Här fungerar en Youtubevideo som fullgod instruktör. Överlag är introtiden ganska gemytlig, om än föga lärorik och uppenbarligen ganska oplanerad. I och med att jag snabbt blir färdig med mina e-kurser värvas jag också av mina introledare för extrajobb i form av städning av personalens omklädningsrum. Det känns helt rätt, man är ju här för att arbeta!

Redan under de första dagarna börjar nackdelarna med jobbet dock bli uppenbara. Det verkar som om aggressiviteten, osäkerheten och missunnsamheten skulle frodas särskilt inom anstaltens chefstab. Så blir jag redan under första veckan mordhotad av en av cheferna. Hen säger, att när hen körde förbi mig på väg till jobbet, hade hen haft lust att “putta till mig” med sin bil. Motivet var att jag inte varit tillräckligt synlig där jag sprang. Det känns självklart oerhört obehagligt att börja en anställning med att bli mordhotad av sin chef. Det hela blir ändå etter värre, när jag några veckor senare blir kallad till en annan chef. Nu blir jag anklagad för att ha luktat alkohol på jobbet och “halvsovit” på ett möte. Som nykterist sedan flera år tillbaka känns detta verkligen som ett slag i ansiktet, och jag spekulerar i att anklagelserna antagligen bottnar i stereotypier om finländare som alkoholister. Denna teori gillas dock inte alls av chefen. Kriminalvården är, menar han, en organisation helt utan diskriminering. Mitt “övertramp” leder inte till att jag blir avskedad direkt. Emellertid ges jag inte heller tillfälle att bevisa min oskuld genom att genomgå de alkohol- och drogtester, vilka jag föreslår. Istället verkställs avskedandet några dagar senare. Motiveringen är då att jag blivit otillbörligt upprörd över de fabricerade anklagelser som riktats mot mig.

Efter uppsägningen ringer jag anstaltens personalhandläggare för att förklara läget. Jag berättar att jag har två små barn att försörja, saknar annan anställning att falla tillbaka på, och att avskedandet gjort mig ytterst förtvivlad. Detta resulterar emellertid inte i något annat, än att jag av socialtjänsten några dagar senare får ta emot kallelser till stödgrupper för missbrukare och suicida.

Kriminalvården rekryterar just nu intensivt. Jag avråder dock skarpt från att satsa sin framtid på denna organisation. Om cheferna eller de andra anställda inte gillar dig, kommer du utan vidare att bli av med ditt jobb, utan minsta lilla hänsyn till dig eller din familj.