immortalhorse

Det var något jag reagerade starkt på när jag jobbade som forskningsrådgivare. På den tiden hade jag tillgång till ett organisationskonto, vilket gav mig tillträde till samtliga ansökningar universitetets forskare skickat in till Vetenskapsrådet och andra statliga forskningsfinansiärer. Dessutom kunde jag genom systemet läsa alla beslut och utlåtanden gällande dessa ansökningar. Handlingarna var inte sekretessbelagda, utan vem som helst kunde begära ut dem, men organisationskontot gav alltså ett smidigare tillträde till dem. Detta underlättade givetvis rådgivningen, eftersom man via kontot snabbare kom åt forskarnas ansökningsmaterial, och således lättare kunde bistå vid vidareutvecklandet av det.

Det jag fäste mig vid när jag läste beredningsgruppernas utlåtanden, var att vissa ansökningar kunde segla förbi andra, trots att de förra getts sämre betyg i de individuella bedömningar som föregått gruppernas sammanträden. Så kunde det t.ex. ske att en ansökan som av bedömarna getts totalpoängen 5 av 7 inte togs upp till vidare diskussion i beredningsgrupperna, medan en som fått totalpoängen 4 av 7 istället gick vidare. Givet att beredningsgrupperna årligen hanterar hundratals ansökningar, är det ju verkligen högst anmärkningsvärt att de på detta sätt kan åsidosätta de enskilda bedömarnas vitsord, alltså de omdömen som torde ha baserats i en nogsam genomläsning av ansökan. För självfallet hinner inte alla ledamöter i dessa grupper bekanta sig med samtliga ansökningar. Hur kan de då diskvalificera vissa ansökningar, vars innehåll de knappast känner till, till förmån för andra, vilka bedömts vara vetenskapligt mindre kvalificerade?

Ser man till hur ansökningsbedömandet sker hos statliga forskningsfinansiärer i andra länder, är det också klart att förfarandena i dessa fall ofta är betydligt mer genomskinliga. Så t.ex. tillämpar Irish Research Council ett system, där av rådet oberoende granskare betygsätter varje ansökan mot en rad evalueringskriterier. På basis av resultaten av denna betygsättning för samtliga inkomna ansökningars del, fastställs sedan ett tröskelvärde, och enbart de ansökningar som når över denna gräns erbjuds finansiering. Motsvarande system tillämpas av statliga finansiärer i andra länder. Därutöver anlitas i dessa länder i regel också internationella experter för att verkställa åtminstone delar av bedömningen. Så har jag också själv varit med om att bedöma en ansökan för polska National Science Center.

Varför vill de svenska statliga forskningsfinansiärerna då inte kännas vid samma objektivitet och transparens, t.ex. genom klart definierade tröskelvärden och bruk av internationella bedömare? Den enda förklaring jag kan komma fram till, är att man vill ge sig själv, eller medlemmarna i sina beredningsgrupper, friheten att diskvalificera vissa ansökningar på utomvetenskapliga grunder. Vad dessa grunder sedan kan tänkas vara är en annan fråga; de torde ju variera. Hur som helst har jag nu, trots att jag fått idel excellenta betyg (genomgående 5-6 av 7 på varje bedömningspunkt) av de enskilda bedömarna av min ansökan, två år i rad fått min ansökan avslagen av Vetenskapsrådet. Dessutom har dessa avslag skett utan vidare diskussion i beredningsgruppen. Jag vet också att flera ansökningar med sämre betyg under tiden lyfts vidare och tilldelats finansiering.

Tur då att jag fortfarande har några månader kvar av min A-kassa på 990 kronor i månaden! Med den kan jag åtminstone köpa lite mat åt barnen. Svårare blir det med hyran.