immortalhorse

Den här bloggen är tänkt att främst handla om två saker: träning och böcker. För mig har dessa två alltid varit tätt sammankopplade och faktiskt kan man säga att den ena har förutsatt den andra. För några år sedan gick såväl träningen som läsningen ändå in i en ny fas för mig. Det var när jag blev anställd som doktorand i Uppsala hösten 2013. Då började jag få betalt för att läsa och skriva. I och med det kände jag mig även tvingad att ”professionalisera” min träning. Dock skulle jag våga påstå att jag såväl idrottsligt som intellektuellt egentligen är ganska så talanglös. Men jag har undantagslöst (och säkerligen ofta dumdristigt) följt mitt hjärta och alltid lagt ner lite för mycket tid på det jag varit intresserad av, och det har ändå tagit mig någonvart. Så om jag läst något riktigt bra (forskningslitterur borträknat) eller det hänt något värt att notera vad gäller min träning/tävling (dvs. löpning och längdskidåkning) tänkte jag i fortsättningen skriva om det här. Och i det här pilotavsnittet kommer det alltså att handla om tusingar och boken Kanada.

Ridstigen

Tusingar på ridstigen? Här avses tusen meters löpintervaller på en ca. 3 km lång runda avsedd för hästar i Stadsskogen i Uppsala (ja, här finns även en hel del spillning!). Jag började träna på denna stig för två år sedan, då jag fick nys om att en lokal löp- och triathlonklubb ordnade morgonträningar här på tisdagar. Löpträning mitt i veckan kl. 9 lät ju bara som ett alldeles för perfekt upplägg för en doktorand. Den orsak att stiga upp på morgonen som ens forskning inte kunde erbjuda liksom! Ganska snart insåg jag dock att det inte var vilka som helst som tränade på ridstigen. Den anonyma och ganska så försiktiga mannen vid namn Fredrik. Han som man sett löpa återhållsamt på Uppsala LK:s söndagslångpass. Den mannen visade sig vara Fredrik Swahn, Uppsalas bästa långdistansare sedan något decennium tillbaka i tiden, och ridstigens eldsjäl. Tisdagspassen utformades snabbt till en bitterljuv verklighetsåterställare. Råkade man inte ha en dag med perfekt känsla i steget, och en gudaingiven förmåga att höja sig över sin normala bräcklighet, åts den studsande ryggen snabbt upp av trädens lövverk.

Ridstigen ligger 3 kilometer från min lya i Luthagen, en distans som jag brukar avverka joggande för att väcka kroppen på morgonen. Hela vägen fram till ridstigen är svagt sluttande uppför. Vanligtvis känner jag av redan under joggandet upp hur passet kommer att bli, dvs. om jag kommer att kunna pressa min kropp som jag vill eller inte. Igår kändes de första stegen rent horribla och det blev bara marginellt bättre ju närmare ridstigen jag kom. När jag kom fram var jag redan genomsvettig och kippade efter luft i sommarvärmen. Vid mötesplatsen stod två personer och stretchade. De strömlinjeformade gestalterna gick inte att ta miste på. Thomas Stevens har gjort maran på 2.26 och siktat in sig på 2.20 före en skada och Tom Honig ligger väl kring 31 min. på milen samt under 4 min på 1500 m. Med den form jag hade idag skulle jag inte orka med deras takt en endaste intervall, det var jag plågsamt medveten om. Men Tom hade redan gjort sitt och när Fredrik Swahn uppenbarade sig puffande på en terrängbarnvagn väcktes mitt hopp. Kanske skulle det bli ett lite lättare pass idag! Fredrik stärkte sedan mina förhoppningar genom att informera om att vi skulle köra s.k. Mo Farah-tusingar, alltså 10 tusen meters intervaller i milfart med lång vila emellan. Det skulle bli ett skönt pass, påstod han.

När vi radade upp oss inför start var det klart att jag skulle stå i första ledet med Thomas, och sedan Fredrik med barnvagnen bakom oss. Jag visste med mig att på en bra dag kunde jag springa flera tusingar i rad i 3.10-3.20 (min/km) tempo även i terräng. Men idag var som sagt helt klart en dålig dag och jag bestämde mig snabbt för 3.30-3.35 tempo, vilket var något långsammare än min föreställning om den hastighet jag med en formtopp kunde hålla på milen. Fredrik räknade ner oss, vi startade och Thomas starkare och rappare steg tog snabbt täten. Han sprang väl i 3.15 tempo. Jag kände inte minsta lilla lockelse att hänga på honom utan körde på i min egen fart enligt planen. Efter tre intervaller hade Thomas höjt farten och sprang nu som det verkade i 3.10 tempo. Samtidigt hade Fredriks tävlingsinstinkt vaknat till liv. Fjärde intervallen var han redan nästan ikapp mig trots att han sprang med barnvagn och inför den sjätte lämnade han ifrån sig vagnen till barnets moder. Nu skulle han springa mot Thomas. Det såg man på glöden i hans blick. Jag lämnade resignerat plats åt de två äldre och starkare stridstupparna och följde med deras tävlande ryggar i mitt följsamma 3.30-3.35 tempo.

De första 500 metrarna gick bra för Fredrik och han tog täten, men över krönet på stigens enda stigning var det den lättare Thomas som galopperade iväg i ensam ledning. Backen hade tagit på mig i min nuvarande form, och efter den sjätte intervallen bestämde jag mig för att sluta plåga mina för dagen obefintliga lungor och fullständigt kraftlösa ben. Jag log ändå lite för mig själv när jag skakade hand med den triumferande Thomas och den kapitulerade Fredrik före jag lämnade passet. Var fanns den vidunderliga fart Thomas visat upp några år bakåt i tiden på Uppsala Löparklubbs träningar? Eller hade den bara verkat hårdare då? Hur som helst var jag mer än mör då jag joggade hemåt och den sista femhundra metern fram till dörren promenerade jag helt snällt. Det här skulle egentligen ha varit en återhämtande vecka i det egenkryddade maratonträningsprogram jag för tillfället följer. Kanske blir det pannkaka av maratonet i varje fall, men det klokaste för kropp såväl som för själ känns nog som att ligga lågt träningsmässigt resten av veckan. Möjligtvis att jag kommer att jogga till affären i något skede för att köpa mjölk och går och lyfter bänk helt kort före läggdags någon dag. Men böcker kan man ju alltid läsa.

Kanada

Tyvärr har det gått för mig som för många andra universitetsmänniskor. I takt med att de forskningslitterära högarna vuxit sig allt högre (om inte rent fysiskt på bordet så åtminstone i sinnet) har de skönlitterära lånen blivit allt färre. I själva verket lånar jag egentligen inte från bibliotek längre (förutom forskningslitterära tegelstenar på tyska då) utan köper helst mina böcker. Och då helst amerikansk litteratur i pocketform och i översättning på svenska. Senaste inköpet i denna väg var Richard Fords Kanada (Canada, 2012) inför min första Ålandsresa för i sommar. Boken visade sig vara så suverän att jag satt fastklistrad vid den hela vägen över med färjan från Grisslehamn till Eckerö, och sedan knappast klarade av att hålla en paus före den var slutläst.

Enligt den svenska utgåvans pärm är Kanada en ”berättelse om människans mörkaste, starkaste och mest gåtfulla drivkrafter”. Så uppfattade dock överhuvudtaget inte jag bokens tema och budskap (och jag tror för övrigt att bakpärmskribenten kan ha lurats av omnämnandet av Mörkrets hjärta på s. 437). Snarare handlade den i min mening om vad ”helt normala” människor helt följdriktigt kan förvandlas till, eller träda fram som, i en sist och slutligen helt alldaglig situation. Det är bara det att denna omvandling, eller detta framträdande, uppfattas som monstruöst. Och kanske är den det också. Men monstret är i så fall enbart en förlängning av människan. (Fast i och för sig är detta kanske kärnan i monstrets väsen). På så sätt kommer berättelsen egentligen att utgöra en avmystifiering av ”psykologiskt dunkel”. Den huvudsakliga fråga som infinner sig i och med läsningen, och som alltså problematiseras i boken, blir då i vilken mån och på vilka grunder vi som människor överhuvudtaget kan beskyllas för det vi redan är, men som några av oss pga. lyckliga omständigheter kanske lyckas hålla dolt.    

Något om själva handlingen (för den som bortsett från min halvdana tolkning kanske faktiskt skulle kunna tänkas vilja läsa boken): I fokus står två brott, först ett bankrån och sedan ett mord, förövarna och den yngling vars hela ungdom kommer att präglas av dessa brott och vars vuxna liv därmed får en mycket egenartad inledande fas. I samband med det första brottet ges vi en djupgående inblick i den (möjligtvis redan alltför förljugna) normalitetens upplösning. I och med den andra delen erbjuds vi en skildring av det förfall som tagit vid efter att priset för normalitetens totala uppgivande visat sig bli för högt. Under berättelsens gång förekommer en emigration från norra USA till södra Kanada. Därav bokens namn: Kanada. Berättelsen är alltså fenomenal och rekommenderas till alla.

Efter min Ålandsresa hämtar jag ut tre fjärrlån från Carolina Rediviva. Piety and Politics: The Dynamics of Royal Authority in Homeric Greece, Biblical Israel, and Old Babylonian Mesopotamia och The Origins and Diversity of Axial Age Civilizations och Tamerlane: Sword of Israel and Conqueror of the World. Jag vet vilka två böcker jag borde läsa först, men jag vet också vilken bok jag vill läsa först.